Så fortsätter vi med den andra tablån av I OSTINDISKA KOMPANIETS DAGAR, som hade premiär 1916 på nybyggda Lorensbergsteatern.

Andra tablån utspelar sig i det Baggerska kontoret på Hamngatan där kassören Mårten Kassel summerar dagens utgifter och konstaterar ett stort underskott som han inte förstår hur det skall kunna täckas. Cockbruun är på uselt humör och skäller ut alla sina medarbetare, även skeppsbyggarna som vill ha lika bra betalt som de får av Ostindiska Kompaniet. En arbetare säger att ”vi har ju inte råd att ha barn” och Cockbruun ryter tillbaka ”vem ber er skaffa barn till världen?”. Båtbyggaren svarar att det ju är det enda nöjsamma den fattige har.

Benjamin Bagge kommer då in på kontoret med sin fiol och ett notställ och Cockbruun blir till slut så förargad över att Benjamin inte förstår faran av en förestående konkurs, att de båda gubbarna börjar slåss. Benjamin menar att man måste överväga en association med Ostindiska Kompaniet vilket gör Cockbruun än mer rasande. Mitt i denna röra gör så Sahlgren m.fl., ägare till Kompaniet, entré och föreslår ett sådant samgående vilket Cockbruun naturligtvis avvisar med argumentet att Kompaniet bara vill åt Baggers affärer Medelhavet.

Vi ser i manuset att författaren gjort en rad förklaringar om bolag och affärer men detta har regissören strukit, uppenbarligen för att skapa mer action i föreställningen. Men han låter Sahlgren avsluta med att yttra att ”Genom Kompaniet skall vår älskade stad, landets stolta utfartsport mot västerhavet, vara ett väldigt emporium för nordanlandens köpenskap”.

Praktgrälet avslutas med att kommerserrådet Lagerström hyllar Benjamins konstnärliga sida och han lockar Bagge med att unga vetenskapsmän kostnadsfritt skall få följa med skeppen till främmande länder för att iakttaga och forska. Den ilskne Cockbruun svarar att detta kanske imponerar på Bagge, men inte på mig.

Så kommer kaptenen Arend Bruce in med sitt penningskrin som Cockbruun lockat honom med att förvalta och affären görs upp till Cockbruuns lycka men Bruce kommer strax tillbaka och vill ha sina pengar igen eftersom han hört rykten om att huset Bagge är på obestånd. Arend blir tillsagd att själv hämta sina pengar i källaren och Cockbruun tar ett tungt föremål som han gömmer bakom ryggen och följer efter. Men vi får inte se vad som följer för här faller ridån och publiken får ta paus.

Tredje tablån utspelar sig på ”Gamla Varfet” i Göteborg med utsikt över Göta Älf och i fonden ser vi Hisingen och Lindholmsberget. I förgrunden står lummiga träd, kastanjer och almar samt en rödmålad gavel i ett mindre stockhus. En flaggstång står på scenen med flagga som blåser från väster (men en recensent påpekar det osannolika i att molnen rör sig snabbt över kupolfonden men att flaggan hänger stilla rakt ner. Anvisningarna i manus gick inte alltid att genomföra i föreställningen.) En tremastare av 1700-talstyp med mäktigt råsegel utslaget syns på älven och på förscenen står ett dukat bord i strålande sommarljus. En kör av timmermän sjunger unisont:

Lustigt och fagert vindarna spela
Solen hon skiner och älfven är blå
Låtom oss därför glädjes och sjunga
Medan de kraftiga klubborna gå.
Skeppet är färdigt. Stilla det ligger
Där på sin bädd som en hvilande svan,
Men helt snart skall det Fästeligt löpa
Ut på det fria och blånande haf.
Denna vers upprepas av folket som nu marscherar in på scenen, till den stundande sjösättningsfesten för det nya skeppet. Byggmästare Arvid Bruce (Arends son) firas och arbetarna ska spotta i vattnet akterut för att mota trolltyg från det nybyggda skeppet. Man ska dessutom slänga en bit stål i sjön före stapelgången så inte Näcken eller annat illtyg får makt över skeppet. Här märker vi att det är folklivsforskaren Fredberg som är författare till pjäsen!

Näck, Näck, nålatjut
Far din var en stålatjuf
Så långt må du vara från detta land
Som detta ropet höras kan:
Ho – Hagla!
Kvartersmannen Bäck på varvet fortsätter vidskeplighetsuppräkningen: ”Vitlök har jag lagt under slipen, ty det är de gamles tro, att slikt skyddar mot förgöring. Och Jungfru Maries Nyckelknippa, Gullvivan du vet, och Jungfru Maria kåpa, daggblomstret som de också kallart, har jag stuckit in under låringarna, hela knippor ska du tro . . .”! Men Arvid Bruce tror inte på slikt och han tror inte heller på Gud.

Men Arvid är dyster och saknar sin far men Bäck tröstar ”Frid vare med honom i hans okända grav”. Vi får veta att Arvid har draggat efter faderns kista med pengar och folk har sett Arend gå in i Baggerska huset men aldrig att han kom ut. Så vad har hänt? Men Cockbruun har blivit vänligare i tonen och har erbjudit Arvid att bli kapten på det nya skeppet när han har lärt sig att navigera.

Arvid och Susanne Bagge träffas nu igen då det gått ett år sedan Arends 60-årsfest och de minns att Arvid skulle ge skeppet ett namn och det skall nu heta ”Susanne Bagge” och galjonsbilden ska bära hennes drag. Och ska nu Arvid gå till sjöss?

Susanne: ”Gå den väg som bjuder den starkaste lockelsen!”
Arvid: ”Kärlek och hosta kan aldrig fördöljas.”
Bäck (som är Arvids gudfar): ”Förkväv den kärlekslågan medan tid är, min gosse, ty de blommorna som växer högt, äro svåra att plocka. Och det ligger allt en sanning i ordspråket; Den som vill äta körsbär med de store, får ofta kärnorna i synen:”

Så dukas det till fest, det dricks och dansas och Holger Bagge som är Susannes bror stöter på Cockbruuns unga fru, Elsa som svarar ”Akta er Holger! Min man har skarpa ögon och långa öron”.

Holger: ”I blir vackrare för var dag som går, medan Cockbruun blir äldre och fulare. Se, hur hans hår vitnat och hans rygg böjt. Bara på det sista året har han blivit förfärligt gammal. När jag ser er tillsammans, kan jag inte undertrycka en känsla av medlidande. Det är som om jag såge en prunkande ros bredvid en ramlande ruin. I, fru Elsa, hör dock ungdomen till:”

Elsa: ”Smickrare!”
Holger (lidelsefullt): ”Jag tillber er, Elsa Cockbruun, och jag ville ge allt i världen för att äga er”. Elsa: ”Tyst, för Guds skull, tyst! Hans Cockbruun ser på oss!” Men hon låter sig föras till bordet vid Holger Bagges arm.

Så sjunger kvartersmannen Lars Bäck en sång till det nya skeppets ära:

En skuta som gångar af stapeln
Liknar flickan som hoppfull går
Pyntad och sirlig och fager
In i lifvets vår
Skutan hon hvilar på vågen
Tjusar och lockar en ungersven
Flickan hon hvilar i famnen
På sin lilla hjärtevän
(kör av timmermän)

Flickan hon hvilar i famnen
På sin lilla hjärtevän

(Lars Bäck)

En skuta för buktande segel
Svänger aktern så vigt och lätt.
Flickan sin akterspegel
Svänger lika lätt.
Skutan har låringar tvänne
Smäcker och sirligt rundade
Flickans låring och änne
Har vår Herre svarfvat te’

(timmermännen)

Flickans låring och änne
Har vår Herre svarfvat te’
(Lars Bäck)

En skuta som ligger och kryssar
Kysser böljan varenda stund
Flickan får hundrade kyssar
På sin lilla mund.
Skutan av lyckosam stjärna
Ledes till hamnarnas trygga famn
Flickan hon söker sig gärna
In i äktenskapets hamn.

(timmermännen)

Flickan hon söker sig gärna
In i äktenskapets hamn.
(Lars Bäck)

Och lastdryg är skutan – för knäfveln
Lastdryg i alla lifvets skift
Flickan är likadan äfven
Sen hon väl är gift
Alla för flickan krusa
Böljan hon sjunger skutan sitt lof
Bägge dock sluta att tjusa
När de blifvigt gamla skrof

(timmermännen)

Bägge dock sluta att tjusa
När de blifvigt gamla skrof

Så kommer Susanne Bagge med en violbukett i handen och får ge skeppet sitt namn ”Svenska Vapnet” och skeppet glider sakta ut i älven och en båtsman kastar stålet under rop. Alla hurrar, kanonskott och nästa sång som är en slutkör när skeppet går av stapeln.

Hurra för skutan! Se hur hon glider
Under vajande vimplar trygg!
Snart det stolta så ståtligt rider
På den solbelysta böljans rygg.
Hurra för skutan! Snart ska hon segla
Långt ut till hafs, som en flygande svan
Hurra! Måtte lyckan då henne följa
På hennes blåa och stormiga ban!

Alla dansar och hurrar och skeppet glider sakta fram på strömmen mot väster. Slutligen stannar hon och ss Avmålar sig mot fonden medan sällskapet trycker Arvid Bruces händer och ridån faller.

Gugge Sandström
2026-09-30